malingrundell

här kommer jag med min historia! vem tar sig tid att lyssna på den...

det är så tomt här hemma. ingen terriertok som tittar mig i ögonen, följer varje steg jag tar och suckar högt när vi legat på soffan alldeles för länge. jag har inte tagit bort leos bädd från köket, hans leksaker ligger kvar på golvet, halsbanden på dörren och jag har inte slängt hundmaten. men min barngrind in till köket ramlade plötsligt lös idag!.. kanske ett tecken på att det är dax att städa undan lite. åtminstone dammsuga bort allt grus från golvet. förmår mig inte riktigt. tycker att det är bra att det är som det är. lite som att leo är kvar men ändå inte.. det är en konstig känsla att vara utan honom. han som tassat efter mig i fyra år. känner mig ensam här hemma. kanske inte på ett dåligt sätt heller utan lite ensam på ett sätt som säger att jag kan ta de lugnt nu, att allt kommer att bli bra.. men jag saknar leo något otroligt och han är i mina tankar hela tiden.. lillgossen.

-10

.. så finns han inte mer min lilla leo. igår 15.30 somnade han in. vi hade en jätte bra fm tillsammans jag och han. vi var ute och promenerade i skogen hela förmiddagen, latade på soffan, låg en stund i sängen och så tog vi sista promenaden till gve där eddan plockade upp oss. så åkte vi lite bil och halv tre hade vi tid hos veterinären blir tårögn bara av att tänka på eddan som följde med, vilken stjärna han är ! han höll om mig, klappade och pratade med leo och det var en fin stund faktiskt. kunde inte ha önskat mig något annat. han var så himla fin leo där han låg och han fick somna in med mina och eddans händer på sig. älskade lilla hund ! kommer inte gå en dag utan saknad. men jag är hundra på att jag gjorde rätt. även om jag idag mår riktigt dåligt. för han var verkligen min allra bästa vän. och vad gör man utan sin allra bästa vän ...

vill lägga mig ner och jävla självdö ..

igår fick jag en sån jäkla stark känsla av att allt har en mening. det mesta iaf. och då kan jag kanske inte likna vid att det ska ha nån mening med att de är krig och folk dör osv ........ men ju mer jag tänker på mig själv och mitt liv så verkar det ganska logiskt. antingen håller jag på att bli tokig. eller så är det någon sorts insikt jag bara fått. just nu vill jag bara rycka ett plåster och hantera smärtan efteråt och se hur jag reagerar när mitt hjärta går sjuhundratusen bitar och hur jag ska lyckas överleva det. den största insikten lär bli "jag ska aldrig mer" och så tänker jag bli världens största egoist... tjock och olycklig. för vad fan gör folk som inte har hund.

var hemma igår på rast vid tolv och såg redan då på leo att det inte var riktigt bra. han var dödstrött och alldeles matt i ögonen. tittade på almenackan och det är 3 veckor sen sista krampanfallet. kände på eftermiddagen att han var alldeles kokhet och hans tandkött blekt. efter ett år av  anfall så börjar jag känna igen dom, men de är först på senaste det blivit tydligare. kanske för att jag insett att dom faktiskt inte slutar att komma och jag bara går runt och väntar och ser alla tecken. nio imorse vaknar jag av att han sätter sig brevid mitt huvud i sängen (brukar han aldrig göra) och kan inte ställa sig upp. fick släpa han in på toaletten där han ramlar ihop och slår huvet i tvättmaskinen, han skriker av rädsla och får ett krampanfall. håller i honom och bara väntar. väntar på att han ska slappna av, väntar på att han ska kunna andas och efter en stund så ställer han sig upp igen och det är som om inget har hänt. änn en gång får jag duscha honom och torka honom eftersom han kissar ner sig när han får anfall.

det går så ont i mig att se honom. och jag vet inte hur jag ska hantera allt det här. är så ledsen och besviken och trött. i två års tid har jag ständigt bekymrat mig. det börjar med pälsen som ramlade av hösten -10, den dåliga magen och tröttheten. och av en slump, ödet, något! så fick han svamp över hela kroppen hösten -11 och blodprover togs för sköldkörteln. har badat honom 2 gånger i veckan halva vintern och sett hans päls komma tillbaka, gett honom mediciner och vitaminer och sett honom bli piggare, må bra och vara en glad och pigg hund. kastrerade honom för 3 månader sen för att våran framtid såg ljus ut tillsammans och han skulle slippa stressen, samt minska anfallen som vi trodde skulle försvinna förgott av medicinen. men ... inget har hjälpt och leos krampanfall har bara blivit värre. och det är dags för mig att inse att jag inte kan göra mer för honom.. min största skräck är att han får ett anfall när jag inte är hemma. änn så länge har det inte hänt men förr eller senare så händer det och jag vill inte leva med den oron.. jag vill att min hund ska må bra !  så till det svåra beslut som jag har fattat vet jag inte hur jag själv ska överleva. har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv ...

...............................

kände redan när jag vaknade att idag blir det inte många knop. jobb, utbildning och så en vända med berr på tippsta i regn och storm. fick ännu mer känsla av att jag inte velade göra ett skit. så vi gick hem och så har jag gjort en sjukt god pasta med räkor och grön curry, kikat scrubs och bara tagit det lugnt. nu ska jag ligga på soffan och klappa på berr och bara vara ....

jag och leo är så duktiga så vi promenerade mot eddans jobb för att möta honom och sen fara och handla lite. har börjat gå in mina vandringskängor vilket var lite med livet som insats då det är så förbannat mycket grus där ute och sulorna är så hårda. men annars är dom helt ok ! ska strax kila över till edd och börja med maten, han skulle på gymmet innan vi äter. och jag fick just ett jävla ryck och käkade upp rester från igår. typiskt ohungrig just nudå. men de blir gott iallfall ! sen ska jag bjuda på päronpaj. blir nog en helmysig kväll.

fyfan vad mycket känslor som befinner sig inom mig just nu. hopp längtan förtvivlan lycka olycka glädje sorg hopplöshet trivsel vantrivsel välmående illamående trötthet pigghet hunger mättnad och en jävla massa annat. i måndags var jag så olycklig att jag vela lägga mig ner på golvet och jävla dö. men tog mig i kragen. idag är jag så kär så jag fan håller på att avlida av det. samtidigt så blir jag prillig och har sjuka tankar som att chrille skulle dö ifrån mig. men han lugnar mig med sina kramar, fina ord och så lovar han att inte dö i första taget. usch vad jag håller hårt i den där killen. han är fan en på miljonen. guld värd och älskvärd till tusen.. ännu en känsla som infinner sig nu är desperation. ska krypa under täcket nu och andas lite...

& vem är jag utan dig. det är frågan.

 

ligger och längtar efter livet. är nyfiken på hur det kommer bli.

MAAAAN I LOVE UUUU !

det är med den största sorg jag känt i hela mitt liv jag först idag insett att leo faktiskt aldrig kommer att bli frisk. han äter idag medicin och mår bra utav den. borsett från att han troligast har epilepsi som kräver en annan sorts medicin. jag kommer inte att utöka leos medicinering då jag redan från första början sagt att min hund inte ska äta medicin. och det står jag fast vid, även om han idag går på levaxin. jag har ett svårt beslut att fatta framöver, önskar dock att det var när han var gammal och grå men det är närmare än så. det är ett stort ansvar att skaffa djur, att se till att dom får leva ett värdigt liv, må bra och framförallt att man har roligt tillsammans. jag har verkligen gett allt för leo, och jag tycker inte att vi ska behöva gå till veterinären varje månad för att ta prover och jag tycker inte att han ska behöva äta mediciner som ger biverkningar. jag vill att han ska vara en frisk och lycklig hund. men framtiden ser tyvärr inte ut så ...

smärre diarré, magsmärtor, rödgråtna ögon och en hund som jag inte längre kan förneka är sjuk i nå sorts krampanfall, epilepsi för att misstänka något. jag sa ofta när leo var liten att han var för bra för att vara sann. alltså att det bara fattas att han är sjuk. och så är det. min fina underbara duktiga älskade hund är sjuk och jag kan inte längre låtsas som ingenting eftersom han är pigg och verkar må bra emellan anfallen men dom har helt enkelt börjat komma tätare och jag klarar inte av att se min lilla prins utsättas för dom här anfallen. har inte sovit en blund inatt utan bara gråtit och tänkt. funderat när jag ska våga ringa veterinären utan att snyfta så dom inte hör vad jag säger. men tillslut så ringde jag och fick en tid redan idag!! tur i oturen att jag inte kunnat gå till jobbet pga min mage, och min brist på sömn. får se nu vad vet. säger. behöver verkligen prata med någon som vet vad det här handlar om. hoppas på goda nyheter, att vi kan få bukt på anfallen så jag får ha min lilla terrier vid min sida i flera år till.

i dig min lilla kamrat, finns det inget ont. älskade hund.

är tänkt att jag ska orka packa ikväll så vi bara kan åka imorgon när jag slutar. men fyfan vad jag blev knäckt efter duschen. heeeeeyhopp. men senare kommer chrille hit och då ska vi skriva en lista, planera som han så fint säger. vilken ordningsam kille han är. fantastiskt. Björkis som fan imorgon då. blir förbannat också jävla kul. ska njuta av varenda minut... tillsvidare så pooootar jag på här hemma. lägger en sak i väskan, gör lite annat och så lägger jag en annan sak. blir braigt ! .. ha det bra !! det ska jag ! kram